Faces of Death

Faces of Death
John Alan Swartz, 1978, 105 min)

Jag har under många år undrat över Faces of Death och har inte vågat se den filmen eftersom jag trott att den är alldeles för våldsam för mig. Den är oerhört våldsam, men berättarrösten är moralisk och någon man kan likna sig vid, vilket tar bort det mest otäcka. Jag trodde att filmen skulle vara mer ”haha, här dödas människor och djur” men den visar istället upp väldigt otäcka dödsfall och berättarrösten resonerar kring den moderna människans del i katastrofer och sjukdomar såsom svält och cancer. Han pratar också mycket om människans dumhet och övermod och är på djurens sida när det gäller slakt och annat djurplågeri, dömer helt och hållet ut krig och koncentrationsläger och säger att om utrotningen av människor, som det skedde med judarna under andra världskriget, skulle upprepas så förtjänar alla människor att brinna i helvetet.

Så, vad alla förstås undrar, vad är det vi får se? Vi får som sagt se bilder från koncentrationsläger, djurslakt, människor som blir uppätna av björnar och alligatorer, människor som drunknat, fallit utför klippor och hustak, operationer, obduktioner, mumifieringar och mycket mer. Om man är äckelmagad så ska man förstås inte se Faces of Death, men jag kände att jag lärde mig något av att se den och jag är glad över att jag slutligen valt att se filmen, då den påminde mig om varför jag var vegan en gång i tiden och fick mig att besluta mig för att bli det igen.

Jag trodde att denna filmskulle vara skräp helt och hållet, så Faces of Death var faktiskt en väldigt trevlig överraskning. Jag tycker till och med att jag lärde mig något av den. Hur skört livet är och att man ska vara tacksam för varje sekund man lever. Naturligtvis äcklades jag av slaktarscener, krossade människor och inälvor men det är väl lite det man är ute efter när man slår på en film som Faces of Death.

3/5