Raising Cain

Raising Cain
(Brian De Palma, 1992, 91 min)

John Lithgow är numera mest känd som utomjording i komediserien Tredje klotet från solen och även när han var med i denna film, var det lite utanför de roller han brukade göra. John Lithgow spelar Dr. Cain som lider av en allvarlig multipel personlighetsstörning. Utåt sett lever han ett normalt liv med fru och barn och en lyckad karriär, men på insidan är det en kamp mellan många olika personligheter som ibland även tar till våldsamma grepp för att få sin vilja igenom.

Raising Cain är en helt okej thriller/rysare men tyvärr inte mer än så. John Lithgow spelar bra som vanligt, men det är ganska mycket som fattas denna film. Manuset är helt enkelt bara sådär, historien lite uttjatad (ja, redan på 90-talet)och för att vara en Brian De Palma-film så väntar man sig helt enkelt mycket mer. Jag önskar att de gått Dr Cain's personlighetsstörning mer på djupet, men det blev bara en dussinrysare som dirver med psykiska problem. Mycket tråkigt, tycker jag.

2/5

Saw IV

Saw IV
(Darren Lynn Bousman, 2007, 95 min)

Den första Saw-filmen var faktiskt var helt godkänd. Det gick att se den i alla fall och vissa saker kändes lite fräscha. Saw IV kommer inte på långa vägar i närheten av den första varken när det gäller spänning, story eller kvalitet. Det här är utan tvekan en av de sämsta filmer jag sett. Det går knappt att titta på den, så osammanhängande och urtråkig är den.

Saw IV handlar om en polis vars kollegor har försvunnit och hamnat i Jigsaw-mannens våld. Låter kanske som en bra början men det blir bara rörigt med alla människor som försvunnit och någon tråkig bihistoria om polisens äktenskapsproblem. Det enda som gör denna film värd att se är att den forna New Kids on the Block-medlemmen Donnie Wahlberg medverkar. Jag och min syster fann stor glädje i att minnas tillbaka och under filmens gång sjunga nästan bortglömda NKOTB-låtar som Step by Step och Funny Feeling.

Se aldrig denna film. Livet är alldeles för kort.

0/5 (ja, denna film behöver en helt egen betygskala, så dålig är den)

Eaten Alive

Eaten Alive
(Mangiati Vivi!, Umberto Lenzi, 1980, 92 min)

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Umberto Lenzis filmer, inte för att de alltid är så välgjorda eller direkt bra, men jag har alltid förknippat hans namn med gedigen underhållning. Eaten Alive är definitivt ett undantag. Det enda som är bra med denna film är hur överraskande bra den svenska utvikningstjejen Janet Ågren spelar sin roll, som en Paris Hilton-liknande överklassbrud. Hon letar efter sin syster, Diana, som försvunnit till en sekt som befinner sig någonstans i Nya Guinea. Med äventyraren Mark åker hon till djungeln för att finna Diana, men blir istället snart fast i samma sekt som hon. Att fly är inte att tänka på då hela djungeln nästintill svämmar över av hungriga kannibaler.

Denna film är oerhört osammanhängande och replikerna verkar nästan tagna ur luften. Jag förstår inte hur Lenzi tänkt när han satt ihop detta. Kannibalerna verkar dessutom oerhört korkade och man undrar hur i guds namn de skulle lyckas överlista någon i sin jakt. De glufsar på ett mycket humoristiskt sätt på ben och armar och man kan inte ta de så kallade tortyrscenerna särskilt på allvar. Blodet ser ut som ketchup och ingenting med kannibalerna är överhuvudtaget särskilt imponerande. Eaten Alive är inte att rekommendera för den som är sugen på en riktig tortyrfilmmed andra ord. Även i den ocensurerade versionen är ”slaktarscenerna” väldigt korta och det mest otäcka är när en änka under sin mans begravning måste ha sex med olika män i någon slags invigningsrit till att få bli öppen för en ny livspartner. Öppningsscenerna är även de rätt så märkliga. Någon knäppgök springer omkring och skjuter ner folk med pilar doppade i kobragift för att sedan bli påkörd av en bil.

Eaten Alive är en oerhört dum film. Inget sammanhang, ingen spänning och det bästa med den är den medryckande 70-talsmusiken samt sköna Janet Ågren som tidigare nämnts. Jag tror att man nästan kan rekommendera alla andra kannibalfilmer istället för denna. Så tråkig tyckte jag att den var.

1/5

Last House on the Left

Last House on the Left
(Wes Craven, 1972, 91 min)

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Wes Craven och sedan han gjorde Scream-filmerna så har jag helt tappat respekten för honom, om dessa nu inte är gjorda helt och hållet som parodier på skräckfilm från hans sida.

Men Last House on the Left är en skräckfilmsklassiker som på ett väldigt smakligt sätt för tankarna tillbaka till 60-talets skräckfilmer. Jag anser att det hemska gänget är väldigt 60-talsinspirerat och då särskilt den ”kattliknande” kvinnan. Filmen handlar om två flickor i 17-årsåldern som ska på en konsert en kväll och på jakt efter marijuana hamnar de i klorna på ett mycket märkligt gäng. Detta gäng drar sedan ut flickorna i skogen och utsätter dem för olika övergrepp. Det som gör filmen spännande är att flickorna och gänget hela tiden befinner sig ett stenkast från en av flickans föräldrar. Man hoppas hela tiden på att de ska lyckas ta sig tillbaka hem till de oroliga föräldrarna. Sedan tar filmen en mycket intressant vändning.

I denna film blir huvudpersonerna torterade både fysiskt och psykiskt och skulle scenerna vara mer ingående så skulle det vara mycket jobbigt att titta på. Mina tankar går till den omtalade filmen I Spit on Your Grave som utan tvekan är den mest otäcka film jag någonsin sett. Last House on the Left är på inga sätt lika otäck och lämnar inget större intryck på publiken, i alla fall inte på mig. Detta är dock ändå utan tvekan Wes Cravens kanske bästa film och vill man se en lagom otäck och ”rumsren” skräckfilm som innehåller en del hämnd och tortyr, så blir Last House on the Left alldeles perfekt.

3/5

Cannibal Ferox

Cannibal Ferox (Umberto Lenzi, 1981, 93 min)

Om man har för vana att kolla vad filmer fått för betyg på imdb, så lär man bli vilseledd när det gäller Cannibal Ferox. Där har filmen i dagsläget betyg 4.9/10 baserat på 2557 röster. Mycket märkligt tycker jag då jag anser att Cannibal Ferox är riktigt spännande med bra skådespeleri och halvsnygga effekter. Lorraine De Selle, som spelar en av huvudpersonerna, Gloria, gör ett väldigt bra jobb och filmen är inte fylld av veka tjejer utan personlighet som många andra filmer i genren är. Okej, filmen har en hel del brister. Exempelvis har en kropp ruttnat i megahastighet medan folk som dog innan honom inte har ruttnat alls. Där undrar jag verkligen vad Lenzi tänkte.

Gloria Davis är en studerande som skriver en uppsats om kannibalism som myt och hon åker till Amazonas för att hitta underlag för sin teori tillsammans med sin bror Judy och sin än Pat. Där hamnar deras jeep djupt i leran och de tvingas fortsätta sin färd till fots. Efter ett tag träffar de på en kokainmissbrukande langare vid namn Mike och hans vän. De berättar om de kannibaler de mött tidigare och sällskapet bestämmer sig för att vända, men det visar sig inte vara så enkelt.

Denna film har alla klassiska kannibalingredienser (haha, ordvits): infödingar, ätande av kroppar inklusive genitalier, blod, tarmar, burar, slutsatsen att de ”civilicerade” är värre människor än kannibalerna, den goda huvudpersonen och den onda motvikten. Jag har inte sett så jättemånga kannibalfilmer, men måste säga att jag tyckte att Cannibal Ferox var mycket mer underhållande än Cannibal Holocaust. Naturligtvis innehåller den tarmätarscener och de omtalade kastreringarna och krokarna i brösten och man ska vara säker på att inte köpa filmen från England, Tyskland, Korea eller Nya Zeeland eftersom man då får en nedklippt version. Filmen ska alltså vara 93 minuter lång. Men filmen är trots sitt omtalade våldsinnehåll inte särskilt otäck. Men jag finner den mycket spännande, vad andra än säger, men så gillar jag förstås det mesta som Umberto Lenzi gjort.

4/5

Braindead

Braindead (Peter Jackson, 1992, 99 min)

Som de flesta kanske vet hade Peter Jackson en kort karriär som splatterfilmsregissör innan han regisserade Sagan om ringen-trilogin. Braindead var filmen som gjorde honom känd och det var den första av hans filmer som hade en budget han inte själv stod för.

Lionel (Timothy Balme) är en något tillbakadragen ung man som bor ensam tillsammans med sin dominanta och inte alltid så trevliga mor. En dag möter han en kvinna som redan har deras gemensamma framtid klar för sig. De blir snart kära men Lionels mor gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för den förälskelsen. Samtidigt har en apa med ett märkligt virus blivit importerad till stadens zoo och efter ett bett i moderns arm börjar viruset sprida sig som en löpeld.

Braindead är verkligen en underhållande komedi och har många roliga karaktärer, som till exempel modern, prästen och Lionel själv. Effekterna är ibland skrattretande dåliga, apan på zoo för att nämna en sak, men det bidrar naturligtvis desto mer till att filmen blir rolig. Mot slutet blir det ett saftigt och något utdraget blodbad och eftersom splatterscenerna är något för långa drar det ner betyget lite, trots att dessa scener är väldigt välgjorda. Även om mycket händer så är det trots allt lite för mycket av samma sak och det blir lite tråkigt.

Braindead är inget för den som är känslig för blod, slem och var. Det är zombies för hela slanten och vill man se splatter lär man inte bli besviken. Men detta är komiskt våld, inget man blir direkt illa berörd av trots att blod sprutar lite överallt. Braindead är kanske den bästa komiska splatterfilmen jag någonsin sett. Den ultimata skräckkomedin!

3/5

Cannibal Holocaust

Cannibal Holocaust

(Ruggero Deodato, 1980)

Den mytomspunna Cannibal Holocaust är inte en film som andra. Mest känd är den för att sex djur, däribland en mycket omtalad sköldpadda, tas ihjäl mycket brutalt och för att Deodato blev anhållen och förhörd, misstänkt för att egentligen ha gjort en snuffilm. Han blev senare friad från anklagelserna naturligtvis. Filmen innehåller fortfarande onödigt dödande av djur, men man kan i alla fall trösta sig med att det var ett grepp Deodato ångrade i efterhand.

Antropologen Harold Monroe (Robert Kerman) åker till djungeln (filmad i Amazonas) tillsammans med en grupp andra människor, för att ta reda på vad som hände ett gäng dokumentärfilmare som två månader tidigare försvunnit när de var där på ett uppdrag. De finner efter ett tag en stam som utövar kannibalism och dessutom filmrullarna som deras föregångare lämnat kvar efter sig. Filmen är uppdelad i två tidsperioder, en när man följer Monroes resa och en med dokumentärfilmarnas. När Monroe åker tillbaka till New York går han tillsammans med en tv-station igenom filmrullarna och blir väldigt chockad över innehållet.

Denna film är mycket bättre än man skulle kunna tro. Man kanske väntar sig en oseriös splatterfilm där hjärnor äts upp hela tiden. Egentligen är det en ganska djup film, bakom allt våld, med budskapet att man inte ska döma främmande civilisationer då ens egen kanske inte heller är riktigt som man tror. Skådespeleriet är bra och man rycks verkligen med i de våldsamma situationerna även om alla djungelresenärer kanske inte är helt sympatiska. Effekterna är fantastiska, särskilt med tanke på att filmen snart är 30 år gammal. Enligt min personliga åsikt gjordes de bästa specialeffekterna av italienska effektkonstnärer under åttiotalet. Dagens datoranimationer kan verkligen inte jämföras med de i Cannibal Holocaust. Jag rekommenderar denna film, men den är inget för den äckelmagade. Det förekommer som tidigare nämnts djurplågeri, men även inälvor, sönderskurna aphjärnor och våldtäkt. Men filmen har något särskilt och bara för att nämna det så är det en kultklassiker och ett måste för alla skräckfilmsälskare.

3/5

The Wax Mask

The Wax Mask
(Sergio Stivaletti, 1997, 95 min)

The Wax Mask är baserad på en roman av Fantomen på Operans författare Gaston Leroux. Skräckmästaren Dario Argento har producerat och skrivit manus, men det är hans lärling, även en av Italiens mest framstående kreatör av specialeffekter, som har regisserat. Även kultregissören Lucio Fulci har haft ett finger emd här så jag ahde stora förväntningar på denna film. Förväntningarna uppfylldes till stor del då The Wax Mask är en mycket genomarbetad och spännande film rakt igenom. Man känner stort engagemang för huvudpersonen, den vackra kostymsömmerskan Sonia, och får små rysningar inför rysningar inför vaxkabinettets ägare och dockmakare Boris Volkoff (misstänkt likt Boris Karloff).

Sonia såg som barn sina föräldrar bli brutalt mördade av en maskerad man med mekanisk hand. Hon har sedan dess tagits omhand av sin blinda moster. Snart får hon jobb på Boris Volkoffs vaxkabinett och han blir väldigt förtjust i henne. Samtidigt utreder polisen ett antal försvinnanden och alla spår leder till samma ställe.

The Wax Mask nominerades till bästa film på filmfestivalen Fantasporto och det är en bra film, men saknar det lilla extra trots duktiga skådespelarprestationer och imponerande specialeffekter (man får dock komma ihåg att denna film har över tio år på nacken). Tempot är jämnt och de extra spännande scenerna dyker upp ofta från början till slut men varvas av en romantisk kärlekshistoria. The Wax Mask är absolut värd att se, men för den som letar efter det groteskt våldsamma är filmen nog en besvikelse. Detta är en standardskräckfilm med en underhållande historia, inte ett vältrande i blod, tortyr och död.

3/5

Faces of Death

Faces of Death
John Alan Swartz, 1978, 105 min)

Jag har under många år undrat över Faces of Death och har inte vågat se den filmen eftersom jag trott att den är alldeles för våldsam för mig. Den är oerhört våldsam, men berättarrösten är moralisk och någon man kan likna sig vid, vilket tar bort det mest otäcka. Jag trodde att filmen skulle vara mer ”haha, här dödas människor och djur” men den visar istället upp väldigt otäcka dödsfall och berättarrösten resonerar kring den moderna människans del i katastrofer och sjukdomar såsom svält och cancer. Han pratar också mycket om människans dumhet och övermod och är på djurens sida när det gäller slakt och annat djurplågeri, dömer helt och hållet ut krig och koncentrationsläger och säger att om utrotningen av människor, som det skedde med judarna under andra världskriget, skulle upprepas så förtjänar alla människor att brinna i helvetet.

Så, vad alla förstås undrar, vad är det vi får se? Vi får som sagt se bilder från koncentrationsläger, djurslakt, människor som blir uppätna av björnar och alligatorer, människor som drunknat, fallit utför klippor och hustak, operationer, obduktioner, mumifieringar och mycket mer. Om man är äckelmagad så ska man förstås inte se Faces of Death, men jag kände att jag lärde mig något av att se den och jag är glad över att jag slutligen valt att se filmen, då den påminde mig om varför jag var vegan en gång i tiden och fick mig att besluta mig för att bli det igen.

Jag trodde att denna filmskulle vara skräp helt och hållet, så Faces of Death var faktiskt en väldigt trevlig överraskning. Jag tycker till och med att jag lärde mig något av den. Hur skört livet är och att man ska vara tacksam för varje sekund man lever. Naturligtvis äcklades jag av slaktarscener, krossade människor och inälvor men det är väl lite det man är ute efter när man slår på en film som Faces of Death.

3/5

The Stendahl Syndrome

The Stendahl Syndrome

(Dario Argento, 1996, 120 min)

Enligt mig en av Dario Argentos bästa filmer. Regissörens dotter Asia Argento spelar en ung kvinna, Anna, som lider av en psykisk åkomma som kallas Stendahl Syndrome, vilket innebär att hon svimmar i situationer när hon utsätts för alldeles för många konstintryck. Anna är polis och sätts på ett serievåldtäktsfall, men blir själv utsatt för förövarens våld och blir efter övergreppet väldigt förändrad. Hon vänder sin vrede både mot sig själv och mot andra samtidigt som hon desperat söker den man som våldtagit henne.

Dario Argento har en gång sagt att han hellre ser en vacker kvinna bli mördad på film, än en ful kvinna eller en man. Naturligtvis speglas detta i denna film, då kvinnorna blir utsatta för fruktansvärda övergrepp och en del av dem blir dessutom mördade. Som i många klassiska slasherfilmer är det alltid den kvinna som uttrycker sin sexualitet som blir utsatt för övergrepp, förutom kanske när det gäller huvudpersonen Anna. Det är en väldigt tråkig trend i italienska skräckfilmer, men ser man bort ifrån det så är The Stendahl Syndrome en mycket bra film. Ska man se en Argentofilm, tycker jag att man ska se denna.

4/5

Old Boy - Hämnden

Old Boy – Hämnden

Chan-wook Park
2003

Oh Dae-su blir efter en fyllekväll kidnappad av okänd gärningsman och vaknar inlåst i ett rum. Han får inte veta varför han är där eller hur länge han ska bli kvar. Han har ingen kontakt med yttervärlden förutom teven som blir hans närmsta vän. På nyheterna ser han att han själv är anklagad för mordet på sin hustru och det verkar som att mardrömmen aldrig ska ta slut. En dag blir han dock släppt, på ett lika mystiskt sätt som han blev kidnappad, och han bestämmer sig för att leta reda på personerna bakom hans eget försvinnande.

Jag trodde att det här skulle vara en vanlig actionfilm. Det är nummer två i Chan-wook Parks hämndtrilogi och utan att ha sett de andra så hade jag redan dömt ut Old Boy som en dussinactionrulle, men jag blev allt något överraskad! Denna film börjar lite komiskt på ett väldigt lyckat sätt. Man sitter intresserad framför rutan precis hela tiden och kan knappt vänta för att se hur det ska gå. Även det komiska är märkligt eftersom filmen får en sådan vändning och jag vill inte säga för mycket eftersom jag då skulle riskera att förstöra för den som vill se denna lysande film. Men den är verkligen bra, ja, alldeles fantastisk! Jag älskar Old Boy! Helt klart en av de bättre filmer som kommit ut under 2000-talet.

5/5

Guinea Pig 4 – Mermaid in a Manhole

Guinea Pig 4 – Mermaid in a Manhole (Za Ginipiggu 4 – Manhoru no naka no ningyo)

Regi: Hideshi Hino
1988
57 min

Mermaid in a Manhole börjar ganska vackert på något sätt. En ensam konstnär, övergiven av sin hustru, går ned i kloakerna för att finna inspiration till sina målningar. Där stöter han på en sjöjungfru som blivit sjuk. Han målar av henne, men ser att hon har blivit dålig. Hon har nämligen massvis av varfyllda bölder på magen. Han bestämmer sig för att ta hand om henne och tar hem henne och placerar henne i badkaret. Konstnären målar av henne, hämtar fisk åt henne och försöker hjälpa henne när infektionen sprider sig. Grannarna tycker att konstnären beter sig konstigt och när en kvinna hittar ett stort stinkande fiskhuvud i soporna tillsammans med massvis av blod så börjar de bli riktigt misstänksamma.

Spridningen av sjöjungfruns sjukdom blir allt värre och snart handlar filmen bara om var, blod, kräkningar och maskar. Effekterna är som vanligt mycket bra trots att det var längesedan filmen gjordes. Mermaid in a Manhole är inte otäck på samma sätt som till exempel The Flower of Flesh and Blood, eftersom blödande sjöjungfrur är lite svåra att ta på allvar, till skillnad från exempelvis kidnappande mördare. Det är inte alls en dålig film. Den är bitvis lite humoristisk och lättsam samtidigt som alla maskar och allt var får det att vridas i magen på en något. Människor som är rädda för insekter och bölder borde nog undvika denna film, men av Guinea Pig-filmerna är Mermaid in a Manhole kanske den som jag skulle klassa som mest sevärd.

3/5

Men behind the sun

Men behind the sun (Hei Tai Yang 731)

Regi: Tun Fei Mou
1988

Men Behind The Sun är ingen trevlig film. Alls. Den har kallats för den värsta filmen någonsin gjord och jag förstår varför. Filmen handlar om Japanernas koncentrationsläger 731 i Kina under andra världskriget och man följer en grupp unga soldater som kommer till lägret för att lära sig handskas med de kinesiska fångarna. Försökspersonerna får inte ens erkännas som människor eller ens boskap, utan blir hänvisade till som “stockar”, såkallade Marutos, som endast är till för att göra grymma experiment på.

Man får bland annat se en kvinnas armar frysas till is, varpå läkarna senare doppar hennes händer i varmt vatten och drar av allt kött från hennes armar. Man får se en man stängas in i en tryckkammare vilket resulterar i att hans tarmar kommer ut ur anus på honom. Man får se en baby begravas levande medans mamman ser på, men värst är ändå att scenerna på pojken som obduceras levande är bilder av ett riktigt lik och att katten som slängs in i ett rum fyllt av hungriga stora råttor, slängs faktiskt in på riktigt och dödas av råttorna. Att man sedan tänder eld på råttorna också gör inte saken bättre.

Filmen börjar som en dokumentär och man och vetskapen om att detta har hänt på riktigt får en att må riktigt illa. De experiment som japanerna gjorde på sina kinesiska fångar var utan tvekan onödigt grymma, men att se Men Behind The Sun för att lära sig något om koncentrationslägret 731 är mest onödigt. Då är det nog mer lärorikt att se någon av de riktiga dokumentärerna på YouTube.

Men om du ska se denna film, försök att se den versionen som inte är dubbad. Dubbningen får filmen att verka betydligt sämre än vad den egentligen är.

3/5

Into the Mirror

Into the Mirror – Geoul sokeuro
Sung-ho Kim
2003

Sydkoreanska Into the Mirror hyrde jag eftersom jag ville se den, men när vi satte oss i soffan, jag och syster min, för att titta på filmen, så kom vi på att vi troligtvis redan sett den. Att vi glömt bort den så totalt är nog inte ett gott betyg. Det är ingen dålig film. Snyggt gjord och bra skådespel och effekter, men något fattas ändå.

Ett varuhus ska öppnas på nytt efter en stor brand. Det har ryktats att anställda sett spöken och hört konstiga saker i varuhuset sedan branden, men ingen tar det på något större allvar. Plötsligt börjar det inträffa ett antal märkliga dödsfall som alla har en sak gemensamt. Morden har skett framför en spegel. Den föredetta kriminalpolisen Woo, nu säkerhetsvakt på varuhuset, hjälper till att utreda dödsorsakerna och börjar misstänka att allt inte står rätt till. Samtidigt plågas han av minnen från sin tid som polis, när han misslyckades med att rädda en kollega eftersom han sköt mot en spegel istället för på gärningsmannen.

Jag tror faktiskt att jag tyvärr kommer att glömma bort att jag sett denna film snart igen. Historien är lite rörig och det är väldigt många personer att hålla reda på. Den är absolut inte dålig men heller ingenting speciellt.

2,5/5

Guinea Pig 2 – The Flower of Flesh and Blood

Guinea Pig 2 – The Flower of Flesh and Blood (Za Ginipiggu 2 - Chiniku No Hana)

Regi: Hideshi Hino
1985
42 min

1985 fick konstnären Hideshi Hibino ett paket av ett fan. Paketet innehöll en 8 mm film, 54 bilder och ett nitton sidor långt brev. Innehållet i paketet beskrevs i brevet som hemligt och bara till för särskilda personer. Efter att ha tittat på bilderna och filmen vände sig Hibino till polisen eftersom paketet visade sig innehålla det som kom att bli den första dokumenterade snuff-filmen någonsin.The Flower of Flesh and Blood beseras på denna film, som gjordes av två personer; en som filmade och en som utförde dådet.

The Flower of Flesh and Blood, den andra filmen i Guinea Pig-serien, börjar med att en kvinna blir överfallen och drogad. Hon tas med till ett rum och binds fast i en säng. En man utklädd till samuraj håller henne drogad och styckar henne bit för bit och placerar henne i sin “samling”. Samurajmannen i filmen talar hela tiden poetiskt till kameran och förklarar vad han ska göra med kvinnan.

Guinea Pig 2 är inte en särskilt bra film. Den säger inte mycket mer än att man ska vara på sin vakt eftersom det finns massvis av galningar där ute. För att vara en film från 80-talet är dock specialeffekterna väldigt bra.Man ser aldrig riktigt att det är fejk och gillar man splatter och gore så gillar man The Flower of Flesh and Blood. Bakgrundshistorien till filmen gör dock att man blir lite mer berörd än man kanske skulle ha blivit annars. Att tänka sig att något så fruktansvärt verkligen har hänt är inte roligt och att det troligtivs kommer att hända igen är om ännu värre.

Det går ett rykte om att Charlie Sheen såg denna film på en fest en gång och fick för sig att det var en äkta snuff-film. Han kontaktade polisen som påbörjade en utredning som snart lades ner. När det gäller den verkliga snuff-filmen som skickades till Hibino, blev aldrig någon gripen för mordet på kvinnan i filmen.

3/5

Guinea Pig 1 – Devil's Experiment

Guinea Pig 1 – Devil's Experiment

Den första av de så mycket omtalade Guinea Pig-filmerna. Tre män håller en ung kvinna fången och pinar henne på olika sätt. Så mycket mer händer inte. Jag tror att jag har sett lite för mycket våldsamma filmer, så jag reagerar inte alltför häftigt, men jag tror även att den version jag fått tag på var klippt till viss del. Annars är filmen väldigt märkligt klippt i original.

Filmen utspelar sig 198X och texten ska få oss att tro att den är sann, men som man kommit fram till senare, är denna film inte sann överhuvudtaget. Möjligen att den är gjord efter en äkta version, men just denna version är inte på riktigt. Scener som blir riktigt obehagliga är exempelvis maskscenen och köttscenen eftersom de måste väl nästan ha gjorts på riktigt, men att de verkligen tvingar henne att lyssna på oljud i 20 timmar och snurra på en stol tills hon kräks och att de piercar hennes öga är knappast sant.

Ja, vad ska man säga om den här filmen. Snygga effekter men en helt onödig film. Jag förstår inte vem den här filmen egentligen är gjord för. Kanske finns det några knäppskallar som tänder på att se folk pinas, eller så är den gjord för sådana som jag som strävar efter att se nästan vad som helst som filmats, men jag finner ingenting roande i The Devil's Experiment. Men värd en tvåa för effekterna och upplägget i alla fall.

2/5