Raising Cain

Raising Cain
(Brian De Palma, 1992, 91 min)

John Lithgow är numera mest känd som utomjording i komediserien Tredje klotet från solen och även när han var med i denna film, var det lite utanför de roller han brukade göra. John Lithgow spelar Dr. Cain som lider av en allvarlig multipel personlighetsstörning. Utåt sett lever han ett normalt liv med fru och barn och en lyckad karriär, men på insidan är det en kamp mellan många olika personligheter som ibland även tar till våldsamma grepp för att få sin vilja igenom.

Raising Cain är en helt okej thriller/rysare men tyvärr inte mer än så. John Lithgow spelar bra som vanligt, men det är ganska mycket som fattas denna film. Manuset är helt enkelt bara sådär, historien lite uttjatad (ja, redan på 90-talet)och för att vara en Brian De Palma-film så väntar man sig helt enkelt mycket mer. Jag önskar att de gått Dr Cain's personlighetsstörning mer på djupet, men det blev bara en dussinrysare som dirver med psykiska problem. Mycket tråkigt, tycker jag.

2/5

Saw IV

Saw IV
(Darren Lynn Bousman, 2007, 95 min)

Den första Saw-filmen var faktiskt var helt godkänd. Det gick att se den i alla fall och vissa saker kändes lite fräscha. Saw IV kommer inte på långa vägar i närheten av den första varken när det gäller spänning, story eller kvalitet. Det här är utan tvekan en av de sämsta filmer jag sett. Det går knappt att titta på den, så osammanhängande och urtråkig är den.

Saw IV handlar om en polis vars kollegor har försvunnit och hamnat i Jigsaw-mannens våld. Låter kanske som en bra början men det blir bara rörigt med alla människor som försvunnit och någon tråkig bihistoria om polisens äktenskapsproblem. Det enda som gör denna film värd att se är att den forna New Kids on the Block-medlemmen Donnie Wahlberg medverkar. Jag och min syster fann stor glädje i att minnas tillbaka och under filmens gång sjunga nästan bortglömda NKOTB-låtar som Step by Step och Funny Feeling.

Se aldrig denna film. Livet är alldeles för kort.

0/5 (ja, denna film behöver en helt egen betygskala, så dålig är den)

Eaten Alive

Eaten Alive
(Mangiati Vivi!, Umberto Lenzi, 1980, 92 min)

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Umberto Lenzis filmer, inte för att de alltid är så välgjorda eller direkt bra, men jag har alltid förknippat hans namn med gedigen underhållning. Eaten Alive är definitivt ett undantag. Det enda som är bra med denna film är hur överraskande bra den svenska utvikningstjejen Janet Ågren spelar sin roll, som en Paris Hilton-liknande överklassbrud. Hon letar efter sin syster, Diana, som försvunnit till en sekt som befinner sig någonstans i Nya Guinea. Med äventyraren Mark åker hon till djungeln för att finna Diana, men blir istället snart fast i samma sekt som hon. Att fly är inte att tänka på då hela djungeln nästintill svämmar över av hungriga kannibaler.

Denna film är oerhört osammanhängande och replikerna verkar nästan tagna ur luften. Jag förstår inte hur Lenzi tänkt när han satt ihop detta. Kannibalerna verkar dessutom oerhört korkade och man undrar hur i guds namn de skulle lyckas överlista någon i sin jakt. De glufsar på ett mycket humoristiskt sätt på ben och armar och man kan inte ta de så kallade tortyrscenerna särskilt på allvar. Blodet ser ut som ketchup och ingenting med kannibalerna är överhuvudtaget särskilt imponerande. Eaten Alive är inte att rekommendera för den som är sugen på en riktig tortyrfilmmed andra ord. Även i den ocensurerade versionen är ”slaktarscenerna” väldigt korta och det mest otäcka är när en änka under sin mans begravning måste ha sex med olika män i någon slags invigningsrit till att få bli öppen för en ny livspartner. Öppningsscenerna är även de rätt så märkliga. Någon knäppgök springer omkring och skjuter ner folk med pilar doppade i kobragift för att sedan bli påkörd av en bil.

Eaten Alive är en oerhört dum film. Inget sammanhang, ingen spänning och det bästa med den är den medryckande 70-talsmusiken samt sköna Janet Ågren som tidigare nämnts. Jag tror att man nästan kan rekommendera alla andra kannibalfilmer istället för denna. Så tråkig tyckte jag att den var.

1/5

Last House on the Left

Last House on the Left
(Wes Craven, 1972, 91 min)

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Wes Craven och sedan han gjorde Scream-filmerna så har jag helt tappat respekten för honom, om dessa nu inte är gjorda helt och hållet som parodier på skräckfilm från hans sida.

Men Last House on the Left är en skräckfilmsklassiker som på ett väldigt smakligt sätt för tankarna tillbaka till 60-talets skräckfilmer. Jag anser att det hemska gänget är väldigt 60-talsinspirerat och då särskilt den ”kattliknande” kvinnan. Filmen handlar om två flickor i 17-årsåldern som ska på en konsert en kväll och på jakt efter marijuana hamnar de i klorna på ett mycket märkligt gäng. Detta gäng drar sedan ut flickorna i skogen och utsätter dem för olika övergrepp. Det som gör filmen spännande är att flickorna och gänget hela tiden befinner sig ett stenkast från en av flickans föräldrar. Man hoppas hela tiden på att de ska lyckas ta sig tillbaka hem till de oroliga föräldrarna. Sedan tar filmen en mycket intressant vändning.

I denna film blir huvudpersonerna torterade både fysiskt och psykiskt och skulle scenerna vara mer ingående så skulle det vara mycket jobbigt att titta på. Mina tankar går till den omtalade filmen I Spit on Your Grave som utan tvekan är den mest otäcka film jag någonsin sett. Last House on the Left är på inga sätt lika otäck och lämnar inget större intryck på publiken, i alla fall inte på mig. Detta är dock ändå utan tvekan Wes Cravens kanske bästa film och vill man se en lagom otäck och ”rumsren” skräckfilm som innehåller en del hämnd och tortyr, så blir Last House on the Left alldeles perfekt.

3/5

Cannibal Ferox

Cannibal Ferox (Umberto Lenzi, 1981, 93 min)

Om man har för vana att kolla vad filmer fått för betyg på imdb, så lär man bli vilseledd när det gäller Cannibal Ferox. Där har filmen i dagsläget betyg 4.9/10 baserat på 2557 röster. Mycket märkligt tycker jag då jag anser att Cannibal Ferox är riktigt spännande med bra skådespeleri och halvsnygga effekter. Lorraine De Selle, som spelar en av huvudpersonerna, Gloria, gör ett väldigt bra jobb och filmen är inte fylld av veka tjejer utan personlighet som många andra filmer i genren är. Okej, filmen har en hel del brister. Exempelvis har en kropp ruttnat i megahastighet medan folk som dog innan honom inte har ruttnat alls. Där undrar jag verkligen vad Lenzi tänkte.

Gloria Davis är en studerande som skriver en uppsats om kannibalism som myt och hon åker till Amazonas för att hitta underlag för sin teori tillsammans med sin bror Judy och sin än Pat. Där hamnar deras jeep djupt i leran och de tvingas fortsätta sin färd till fots. Efter ett tag träffar de på en kokainmissbrukande langare vid namn Mike och hans vän. De berättar om de kannibaler de mött tidigare och sällskapet bestämmer sig för att vända, men det visar sig inte vara så enkelt.

Denna film har alla klassiska kannibalingredienser (haha, ordvits): infödingar, ätande av kroppar inklusive genitalier, blod, tarmar, burar, slutsatsen att de ”civilicerade” är värre människor än kannibalerna, den goda huvudpersonen och den onda motvikten. Jag har inte sett så jättemånga kannibalfilmer, men måste säga att jag tyckte att Cannibal Ferox var mycket mer underhållande än Cannibal Holocaust. Naturligtvis innehåller den tarmätarscener och de omtalade kastreringarna och krokarna i brösten och man ska vara säker på att inte köpa filmen från England, Tyskland, Korea eller Nya Zeeland eftersom man då får en nedklippt version. Filmen ska alltså vara 93 minuter lång. Men filmen är trots sitt omtalade våldsinnehåll inte särskilt otäck. Men jag finner den mycket spännande, vad andra än säger, men så gillar jag förstås det mesta som Umberto Lenzi gjort.

4/5

Braindead

Braindead (Peter Jackson, 1992, 99 min)

Som de flesta kanske vet hade Peter Jackson en kort karriär som splatterfilmsregissör innan han regisserade Sagan om ringen-trilogin. Braindead var filmen som gjorde honom känd och det var den första av hans filmer som hade en budget han inte själv stod för.

Lionel (Timothy Balme) är en något tillbakadragen ung man som bor ensam tillsammans med sin dominanta och inte alltid så trevliga mor. En dag möter han en kvinna som redan har deras gemensamma framtid klar för sig. De blir snart kära men Lionels mor gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för den förälskelsen. Samtidigt har en apa med ett märkligt virus blivit importerad till stadens zoo och efter ett bett i moderns arm börjar viruset sprida sig som en löpeld.

Braindead är verkligen en underhållande komedi och har många roliga karaktärer, som till exempel modern, prästen och Lionel själv. Effekterna är ibland skrattretande dåliga, apan på zoo för att nämna en sak, men det bidrar naturligtvis desto mer till att filmen blir rolig. Mot slutet blir det ett saftigt och något utdraget blodbad och eftersom splatterscenerna är något för långa drar det ner betyget lite, trots att dessa scener är väldigt välgjorda. Även om mycket händer så är det trots allt lite för mycket av samma sak och det blir lite tråkigt.

Braindead är inget för den som är känslig för blod, slem och var. Det är zombies för hela slanten och vill man se splatter lär man inte bli besviken. Men detta är komiskt våld, inget man blir direkt illa berörd av trots att blod sprutar lite överallt. Braindead är kanske den bästa komiska splatterfilmen jag någonsin sett. Den ultimata skräckkomedin!

3/5

Cannibal Holocaust

Cannibal Holocaust

(Ruggero Deodato, 1980)

Den mytomspunna Cannibal Holocaust är inte en film som andra. Mest känd är den för att sex djur, däribland en mycket omtalad sköldpadda, tas ihjäl mycket brutalt och för att Deodato blev anhållen och förhörd, misstänkt för att egentligen ha gjort en snuffilm. Han blev senare friad från anklagelserna naturligtvis. Filmen innehåller fortfarande onödigt dödande av djur, men man kan i alla fall trösta sig med att det var ett grepp Deodato ångrade i efterhand.

Antropologen Harold Monroe (Robert Kerman) åker till djungeln (filmad i Amazonas) tillsammans med en grupp andra människor, för att ta reda på vad som hände ett gäng dokumentärfilmare som två månader tidigare försvunnit när de var där på ett uppdrag. De finner efter ett tag en stam som utövar kannibalism och dessutom filmrullarna som deras föregångare lämnat kvar efter sig. Filmen är uppdelad i två tidsperioder, en när man följer Monroes resa och en med dokumentärfilmarnas. När Monroe åker tillbaka till New York går han tillsammans med en tv-station igenom filmrullarna och blir väldigt chockad över innehållet.

Denna film är mycket bättre än man skulle kunna tro. Man kanske väntar sig en oseriös splatterfilm där hjärnor äts upp hela tiden. Egentligen är det en ganska djup film, bakom allt våld, med budskapet att man inte ska döma främmande civilisationer då ens egen kanske inte heller är riktigt som man tror. Skådespeleriet är bra och man rycks verkligen med i de våldsamma situationerna även om alla djungelresenärer kanske inte är helt sympatiska. Effekterna är fantastiska, särskilt med tanke på att filmen snart är 30 år gammal. Enligt min personliga åsikt gjordes de bästa specialeffekterna av italienska effektkonstnärer under åttiotalet. Dagens datoranimationer kan verkligen inte jämföras med de i Cannibal Holocaust. Jag rekommenderar denna film, men den är inget för den äckelmagade. Det förekommer som tidigare nämnts djurplågeri, men även inälvor, sönderskurna aphjärnor och våldtäkt. Men filmen har något särskilt och bara för att nämna det så är det en kultklassiker och ett måste för alla skräckfilmsälskare.

3/5